Livet enligt äldre

Idag är vår generation förståndiga och petiga när det gäller beslut av kost som ska inmundigas. Hälsohysterin har tagit oss med storm och det snackas hit och dit om vad man ska äta. Om vi jämför med tidigare generationer, så är vi mycket mer kräsna. Förr så hade man en gris på gården, som vid perfekt storlek slaktades och tillagades. Gud nåde den som lämnade något kvar på grisen. Allt kunde bli något, det fanns inga slut på uppfinnigsrikedomen. Levern användes till paj, hjärtat till paté, tarmarna till korv, skötet till sexleksak och binjurarna till en härligt mustig höstsås. Idag går den generationen runt som yra höns i köttdisken. Det är som ett skådespeleri när dom går runt där, fram och tillbaka och mummlar: "var är grishjärtan?, Var finns bukspottskörtlar från ko?, Hur ska jag nu kunna laga Bräckekorv och Jönsapaj?" Dom var mer överlevare än vi, men till vilket pris?


På tal om hälsa, har ni sett den nya reklamen för hemköp, där dom säger att dom slutat sälja rödlistad fisk? Där står en tjock och fläskig man och lagar mat och säger något i stil med "Torsk kan man lätt byta ut mot sej, en god och nyttig fisk" Sen gör han reklam för ett mörkt bröd: "Detta brödet är gott och mjuk och fullt med nyttiga fibrer som är bra för kroppen". Jävla hyckleri, gubben väger lätt 130 kg och är smällfet och berättar för oss vad som är bra för kroppen. Inte trovärdigt. Det kanske är så att han vet att han gjort fel, han åt inte det där brödet när han var ung och nu vill han hjälpa oss som fortfarande har en chans. Men man tycker att han borde ta upp i reklamen att han är tjock, kanske ursäka sig i början.

Apropå Laban

I sydsvenskans seriedel har man kunnat läsa serien Laban så länge jag kan minnas. Den lille hunden som aldrig har en punchline. Vad är poängen med Serien, det finns aldrig något roligt. Jag har alltid varit övertygad om att sista rutan på serien kommit bort under tryckningen av tidningen. Det måste vara så, varför skulle nån gubbe skriva en serie om en hund som aldrig är rolig, och samtidigt tjäna pengar? Det är inte realistiskt.

Internet from hell

Det är helt sjukt vad förbannad man kan bli på sin dator. Det är en bästa vän, samtidigt som man vill döda den på ett brutalt sätt. Ofta handlar det om att den hänger sig, är seg eller att internet inte fungerar som man vill. Den frustrationen som växer inom kroppen när man ser att den laddar...laddar.....laddar...... "VA FAN LADDAR DU FÖR BÖGDATA!"

En sak som ständigt har stört mig är när man ska skapa konto på olika sidor. De flesta har säkert minst 10 olika konton på internet. Det är alltid samma sak; man ska fylla i namn, användarnamn, lösenord, mail m.m. Man börjar alltid skriva det man brukar, ofta har man ju ett standardnamn och ett standardlösenord, men jag tror inte det någonsin fungerat på första försöket. Det är alltid något som inte vill gå igenom. Jag fyller i mina uppgifter och trycker "skapa konto". Det gick inte... det står med röd text "ditt användarnamn finns redan". Vafan, tänker jag, jag får ta ett backuplösenord som används i enstaka fall. Jag fyller i det. Det står med röd text "Ditt användarnamn får enbart ha bokstäver och siffror". Jag börjar bli smått frustrerad, för som ni vet, så måste man fylla i lösenordet på nytt varje gång. Det slutar med att jag hittar på ett nytt användarnamn som alltid blir något märkligt desperat i stil med "Johan123Andersson1986", ett användarnamn som jag inte alls trivs med.

Ok, jag tror mig ha kommit på ett bra användarnamn, fyller i det. Denna gången kommer åter den röda texten, men denna gång står det "Lösenordet är inte tillräckligt säkert". Amen kom igen! Jag har använt lösenordet alltid, varför skulle det helt plötsligt inte vara säkert? Det borde väl vara jag som avgör det. Jag slänger på några extra bokstäver på lösenordet vilket gör det svårt att komma ihåg till nästa gång. Nu är jag så jävla förbannad. Men jag fortsätter, andas in ett par gånger, håller mig lugn. Skriver in allt igen, nu kan inget gå fel, jag har allt nu. Jag ha ett användarnamn och lösenord som är helt nya för mig, hur fan ska jag komma ihåg dom? Denna gången måste det gå. Jag trycker på "skapa konto". Jag håller andan.....

"Du måste acceptera avtalsvilkoret" FAAAAAAAN! DÖÖÖÖÖÖ!! Jag har kommit ihåg det varje gång, så glömmer jag det denna sista gång, för jag är så jävla trött att upprepa allt. Jag börjar svettas, trycker hårdare på tangenterna, mumlar hatiska ord mot datorn.

När jag äntligen har allt klart står jag ju för ett annat problem. Var ska jag skriva upp mitt nya användarnamn och lösenord? Jag kommer aldrig ihåg det i huvudet.

Problem, problem, problem....

Varför nekar många sidor mig att ha min e-mail som användarnamn? vad är det som gör att det inte går igenom? Jag vill skriva in min e-mail, skriva mitt lösenord, ett lösenord som jag väljer och jag själv avgör om det är säkert eller inte. Men det går inte, för internet är en fitta. Jag vet att det inte är internets fel, för vem är internet? Men vem ska jag annars skylla på?

Gud?

Ofrivilliga löften

Att en bra fylla stimulerar våra sinnen positivt är inte en nyhet. Jesus pimplade vin, vikingarna drack mjöd och Gudrun Schyman tog en flaska vodka då och då. Vi Svenskar är tokiga i sprit. Men mer än någon annan nationalitet? Det tror jag inte. Men dricker man med omsorg och blir sådär glad och härlig, så blir allt så mycket bättre. Musiken man lyssnar på blir dubbelt så bra och man börjar febrilt stå och slänga med armarna, maten blir dubbelt så god, så man står och trycker ner rester långt ner i halsen och det blir dubbelt så varmt, därför blir man alltid förkyld dagen efter, eftersom man gått ute i minusgrader med t-shirt. Men på dessa fyllorna h'nder det ofta att man lovar en massa saker till såväl goda som ytliga vänner. Det har för mig under många år skapat en viss ångest dagen efter. Man kan ha lovat att man vill följa med på en charterresa nånstans, att "vi måste ta upp kontakten mycket mer". Sen vaknar man dagen efter och tänker: "Vafan sa jag sådär för, så jävla onödigt". Men desto äldre jag blivit, har jag förstått att det man säger på fyllan, det gälls inte. För under en fylla är du påverkar av en substans, som får dig att göra knasiga saker, därför ska man skita i vad man sagt. Om någon tar upp att "Jaja, ska vi köpa en segelbåt tillsammans som vi sa?" då ler man bara lite, ser förvånande ut och säger: "Sa jag nåt om det, det kommer jag inte alls ihåg".

slang

Walkie-talkie är någon sorts slang som syftar på att man kan gå och tala samtidigt. Jag tycker det är märkligt att en så "skojfrisk" slang används kring en känd produkt. Det kanske är som att bil istället hetat sitty-drivy. Eller vad vet jag, fuck off.

Anton Svensson, hyllad psykopat?

Alls barn älskar Astrid Lindgrens berättelser från Mio min Mio till Pippi Långstrump. Folk undrar när denna bortgångne Smålandstös ska få sitt efterlängtade nobelpris. Aldrig hoppas jag ( av personliga skäl).
En av mina favorithistorier som barn var som för många andra Emil i Lönneberga, en drul som hela tiden ställde till hyss. En riktig rascal påstår många. Hans blonda hår svischade i vinden på väg ut mot snickarboa, ofta i tät kamp med sin far Anton Svensson. Emil kom alltid in i boden och hann låsa om sig innan Anton fick handskarna på honom. Jag tyckte det var lika spännande varje gång. Men på äldre dar har jag börjat fundera kring historien om Emil. Vad hade Anton gjort om han hunnit fatt Emil? Hade han misshandlat honom?
Jag tror få tänker på detta, utan ser det mer som en rolig grej, men Emil behövde inte göra kraftiga hyss för att få farsan efter sig. klyschan "boys will be boys" annamade Anton inte. Även om Emil ofta uppförde sig fel, så var faderns beteende fullkomligt överdrivet och ofårståeligt. Inte blir man så fruktansvärt sur på sin son.
Jag är bara glad att Anton aldrig fick tag på Emil. Det hade kunnat sluta med en grov misshandel. Kanske hade Anton kastat Emil i sjön. "Var är din Alfred nu, horunge!?"
Nä, Astrid, du skrev bra berättelser, men barnamisshandel är inte okej att grunda barnböcker på. Därför ligger ett Nobelpris inte nära till hands.

Lathet i dagens samhälle

Det är ganska sjukt vad lata människor är idag. I många avseende är vi sjukligt lata och bekväma. Förr i tiden var man tvungen att vara igång och kärna smör, slakta kor, jobba i gruvan annars överlevde man inte. Efter det har det gått framåt inom i stort sett alla områden, vilket självklart har sina baksidor. Jag ska ta ett väldigt bra exempel som inträffat för några veckor sedan. Fjärrkontrollen till vår tv gick sönder vilket betyder att, varje gång vi ska byta kanal eller skruva upp så krävs det att någon av oss reser sig upp. Det är helt enkelt för jobbigt för dagens kroppar och psyken. Detta har lett till att tv-tittandet i vår lägenhet minskat väldigt mycket. Det är helt sjukt. Istället sitter vi med vars en dator i knäet. Detta är en utveckling som antagligen bara kommer fortsätta. Desto mer bekväma vi blir, desto mindre obekväma saker vill vi göra, eftersom vi inte är vana vid det. Det är ju denna utveckling som lett till att övervikt är så utpräglat i rika länder. Med en viss ansträning skulle man kunna tro att om flera miljoner år när evolutionen fått göra sitt har vi i västvärlden utvecklats till feta übermenschen som är 2 meter höga och feta som fan. Fetter i stora mängder har istället blivit något livsnödvändigt för oss. Utvecklingen har också stannat upp eftersom alla blev för feta för att göra saker. Det farliga i detta är att majoriteten av jordens befolkning idag har svårt att få mat för dagen. Denna människa kommer utvecklas till en annan art som är mycket mer strävsam och uppfinningsrik. Ett fasansfullt krig mellan dessa två arterna kommer prägla tellus under en lång tid, ungefär som när homo sapiens sapiens köttade neandertalarna. Men isället för att någon av arterna vinner, så kommer båda arterna bli utrotade av djuren. Djuren har under denna långa tid gått om oss i utvecklingen och kan då lätt ta ut all sin hämd som byggts upp under miljontals år. Vid denna tid är det vi som står i hagar och behandlas som boskap medans fåglar pickar sönder oss till paté, köttfärs och goda minikorvar. Jag är rädd för denna utveckling, men samtidigt är den så långt borta, för långt borta för att börja bry sig, jag tror det blir aktuellt att höja ett ögonbryn den dagen korna börjar säga "NEJ NU FÅR DET RÄCKA!"

Hockeybilder

Kommer ni ihåg gamla dar, när man satt på rasterna på skolgården och bytte hockeybilder. Fan vad underbart det var. Man kan fortfarande komma ihåg många spelare med namn av karaktär; Brett Hull, Chris Chelios, Dallas Drake, Eric Lindros, Owen Nolan m.fl. Alla märken som fanns; Parkhurst, Pinnacle, Upperdeck , Hot numbers, och inom varje märke fanns specialarkort som var värda extra mycket. Det var inte längesen jag tog fram mina gamla hockeybilder och enbart doften av dom fick mig att minnas tillbaka på goda tider. Det var respekt med hockeybilder. Den som hade mest värda bilder var kung. Under mitt samlande fick jag två hockeybilder som var värda mycket pengar. Den första, en Hot numbers på Wayne Gretzky som var värd 50$, en stor summa för en liden parvel som jag. När man fick handskarna på en sån bild, så var det raka vägen in till Skratt & Fnatt på jägersro. Jag kommer ihåg det så väl när jag gick in i affären med min bild. Expediten bakom disken säger något i stil med "Den är värd 50$. Du kan antingen välja att ta pengarna eller så kan du välja att köpa fler bilder". Ung som jag var valde jag självklart att köpa nya bilder. Bilder för 50$, vilken dröm! Jag började plocka på mig bilder av märken jag aldrig hört och jag var så glad. När jag var klar åkte jag hem med mamma och började direkt riva upp hockeybilderna. Det visade sig att ungefär hälften av bilderna jag valt var spelare från farmarlagen, något som var helt ointressant för mig. Jag blev så ledsen över det och jag ångrar än idag att jag inte sparade den bilden.
Jag tycker det ska bli hur kul som helst att ta fram bilderna när jag blivit äldre, det finns inte en tanke på att sälja dom, det hade varit som att sälja en del av barndomen. Det var en period som alla minns med glädje och jag tror inte det någonsin kommer finnas något liknande för kids, tyvärr.

Bittra gubbar

Härom veckan var jag inne i min lokala mataffär för att göra mina inköp. Alltid lika trevligt med ny mat i kylen. Efter några minuters snabbplockning gick jag till kön och ställde mig. Där stod jag och tittade i taket och dagdrömde i väntan på att lägga mina varor på bandet. Inte visste jag att Hitler stod framför mig. Ok, jag ska göra allt klart, framför mig står en gubbe och framför honom står i sin tur en ung man. Det är nu den unge mannens tur att lägga upp sina varor, men när han ska lyfta upp sin korg från golvet, så ramlar ett paket djupfryst kyckling ut och han blir tvungen att plocka upp det. Under denna millisekund hinner denna bakomvarande gubbe göra en sväng ut och sedan in framför den unge mannen. Notera att gubben har en vagn. När den unge mannen tagit upp sin kyckling och ska börja lägga upp sina varor, märkar han att det helt plötsligt står en äldre herre framför honom. Han säger till gubben: "Ursäkta, det var min tur".
Han har helt rätt också, det var hans tur. Då svarar gubben: "Nä det är det inte, du kom in i kön från fel håll innan, jag kom som man ska, därför ska jag vara före, du kan inte komma in fån sidan"
"Det spelar väl ingen roll vilket håll jag kom ifrån, jag ställde mig före dig i kön i vilket fall som helst"
Mannen svarar inte, han börjar ignorera den unge mannen och jag känner min ilska mot gubben slå i taket. När sedan gubben betalat och ska gå, säger han till tjejen i kassan, något i stil med " Ja det är bäst att jag snabbar mig, ungdomarna har bråttom nuförtiden, dom ska alltid ara först" Vad är det för bitter jävla gubbe som ska jiddra alltid. Det finns så många liknande historier man stött på, alltid med gubbar som ska göra "rätt" i saker och ting. Dom har väl en känsla att eftersom dom ä äldst i samhället, vet de mest och har rätt att göra som dom vill, ungefär som en äldreherre i en afghansk by uppe i bergen. Men dom måste inse att så inte är fallet. Dom är bara en ruttnande säkte av människoarten som inte alls vet hur saker och ting ska gå till. Dom borde respektera oss ungdomar och inse att vi är framtiden. Jag hyser inget agg mot medelgubben, bara mot dom sura, griniga gubbar som skällt ut en under ens uppväxt. Att dom vågar.

Journalistik väl värt att dissa

I dagens samhälle är tabloidformatet snart ett minne blott, idag får de flesta sin information från The Internet. Alla tidningar har idag en webbsida som ofta är någorlunda identisk med de papperstidningar de ger ut. Det finns dock en stor fördel med tidingar på internet; det uppdateras frekvent och man får plats med mycket mer information som aldrig annars fått plats i pappersformatet. Detta gör internettidningar till en informationskälla med nyheter som halvkassa journalister sprungit och samlat upp under dagen. Allt för att ständigt fylla ut internetsidan. Idag fick jag fan nog av detta tramset. Jag gick in på sydsvenskans hemsida för att se efter vad som hänt lokalt i min gamla hemstad Svedala. Ibland kan man få en del trevliga nyheter, men ofta är de helt meningslösa. Dagens översta nyhet, alltså den nyhet som slår en först, handlade om en vante. Rubriken löd: "Svedalabo fick rätt om vante". Det första som dök upp i mitt huvud var att ordet vante var någon juridisk term, kanske en företagsterm eller något liknade. Att det handlade om ett plagg men beklär handen med slog mig aldrig, varför skulle det stå med i en rubrik? Men hela nyheten handlade om en Svedalabo som hade köpt ett par vantar, vantarna hade dock gått sönder i sömmen och medborgaren hade anmält denna händelse till ARN och fått rätt, det var fel på hans vante. Ok, vad fan är det här egentligen? Har man så jävla lite att göra på sitt arbete att man skriver om vantar? Händer inte detta hela tiden, att saker går sönder och sedan anmäls till ARN? Vad var det för speciellt med just denna vante? Var det journalisten själv som råkat ut för denna tråkiga händelse och var tvungen att utrycka sig. Under tiden journalisten skriver måste en känsla av ångest, värdelöshet och sorg slå honom mitt i ansiktet. Är det hit han/hon ville efter sin examen? Om journalister sparar sina publicerade artiklar för framtida arbetssökningar, så vet jag inte om denna artikeln kommer vara den avgörade.
- "Ta han som skrev om vanten, det var en bra artikel, han ska ha jobbet"
- "Menar du Bengt? Han är ju handikappad, han bor på ett hem och har dyslexi och kan inte prata, är du säker?"