En av mina favorithistorier som barn var som för många andra Emil i Lönneberga, en drul som hela tiden ställde till hyss. En riktig rascal påstår många. Hans blonda hår svischade i vinden på väg ut mot snickarboa, ofta i tät kamp med sin far Anton Svensson. Emil kom alltid in i boden och hann låsa om sig innan Anton fick handskarna på honom. Jag tyckte det var lika spännande varje gång. Men på äldre dar har jag börjat fundera kring historien om Emil. Vad hade Anton gjort om han hunnit fatt Emil? Hade han misshandlat honom?
Jag tror få tänker på detta, utan ser det mer som en rolig grej, men Emil behövde inte göra kraftiga hyss för att få farsan efter sig. klyschan "boys will be boys" annamade Anton inte. Även om Emil ofta uppförde sig fel, så var faderns beteende fullkomligt överdrivet och ofårståeligt. Inte blir man så fruktansvärt sur på sin son.
Jag är bara glad att Anton aldrig fick tag på Emil. Det hade kunnat sluta med en grov misshandel. Kanske hade Anton kastat Emil i sjön. "Var är din Alfred nu, horunge!?"
Nä, Astrid, du skrev bra berättelser, men barnamisshandel är inte okej att grunda barnböcker på. Därför ligger ett Nobelpris inte nära till hands.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar